dramanimittliv

Eller drama och drama. Det är mycket omkring.

Martin är helt over mig. Det är spännande och charmerande, samtidigt som det är lite spänt då han, Krille och Linus är ovänner.

Sen har vi ju min tjejkompis kille Oscar.

Han har här igår. Vi satt och prata och drack kaffe. Blir lika förvånad och glatt överraskad varje gång att vi är såpass lika som vi är.

Han sa att han funderar på att lämna Lisa.

Och som tidigare sagt, det känns som han ger mig blickar och ger vibbar av något. Charmerande och farligt.

Samtidigt vet jag inte om jag saknar Krille.

Förra helgen sov jag ju hos honom. Men han var frånvarande då och jag har sagt sen dess att det var sista gången vi sov med varandra.

Linus skrattar bara åt mig när jag säger det. Men jag tror verkligen det är så nu. På riktigt. Sorgligt, jag vet inte. Det är klart det känns konstigt fast jag inte vill erkänna det kanske. Men å andra sidan är han ingenting att ha egentligen. Han har ingenting i sitt liv att kunna bidra till mig. Ingenting.

Martin, jag vet inte. Det är nog mer intresse från hans håll än mitt. Eftersom jag är så splittrad i Krille-situationen, samtidigt som det är så suddigt i Oscar-situationen. Speciellt med informationen jag fick igår, att han har funderat länge på att lämna Lisa. Och ska jag säga något till henne?

Han vill jätte gärna fira midsommar med mig. Och då kommer Lisa vara med. Och då kan det bli riktigt, riktigt illa.

Fias snubbe, svarar inte på mig när jag ringer eller skickar sms, lika så med Linus.

Efter allt som hände i helgen så är dom nog gött griniga på oss två, så antagligen därför som dom inte svarar på mig. Men jag förstår inte varför?

Och i fredags låg jag med Martin.

Jag vill inte välja på någon och jag vill inte förlora någon. Varken som flört eller som vän. Jag vill inte såra, ge falska förhoppningar, varken till någon annan eller mig själv. Jag har snurrat in mig för långt nu i ett virrvarv som jag tror jag snart inte kommer ha kontroll över.

Men så fort det blir aktuellt att träffa någon av dem, så släpper jag alla funderingar, hämningar, skamen, släpper allting och bara far iväg med nuet och stunden. som  igår när Oscar kom förbi. I bakhuvudet så visste jag att det var fel. Hade jag varit Lisa och min kille åkt hem till en tjej, även om det är en gemensam vän, så hade jag blivit förbannad. Men jag tryckte undan det. Det är ju bara jag och vi gör ju ingenting. Men det är ju så fel av mig. Samtidigt som det egentligen inte är det, eller?

Och Martin försvann när Oscar var här, Krille försvann. Alla försvann och tiden stannade. Eller flög fram. Vi bara pratade och allt flyter på så bra på ett sätt som är ovanligt när man precis lärt känna varandra. Och att vi är så lika. Vi tycker lika. Vi går så skrämmande bra ihop!

Antingen är han the dream man eller så kommer han bli en sjukt bra kompis!

Och Martin då? Det är inte alls samma sak där. Men det finns något annat. Jag vet inte riktigt vad, om det bara är spänning eller vad det kan vara.

Varför försätter jag mig gång på gång på gång i sånna situationer.

Först Krille och Linus, Sen Krille och Martin, Nu Martin och Oscar. Plus eventuellt en kille till som är orelevant att ta upp än!

Åhåjaja.