Vad blir det för något?
Igår så hamnade jag (Anna) hemma hos Linus och Krille. Där var Linus nya ragg också. Kul att hon och jag kommer så jäkla bra överens. Och hon vet att jag legat med Linus, varför hålla det hemligt liksom? Hon har ju inte tagit illa vid, utan frågade mer vem av pojkarna som var bäst och hur Linus är i sängen. Haha, lilla tösa, du kommer inte bli besviken!
Men så igår, så ordnade vi iordning så vi fyra drack och hade det göra-trevligt!
Och Linus, som blev kastrullfull, började fråga mig om mina känslor till Krille. Åhåhååååh vad pinsamt. Vad ska man svara, när killen, frågan handlar om, sitter mittemot och tittar uppfodrande på en efter ett svar?
Jag svarade precis som jag känner, nästan åtminstonde, att jag vet inte vad jag känner för jag vet inte var jag har honom och att jag nog kanske kan känna mer än jag egentligen borde göra! Men Linus var inte nöjd med svaret, han ville höra mig säga att jag är kär, men jag kan inte säga att jag är det, för jag vet inte. Så jag tycker mitt svar att "Jag känner nog mer, än jag kanske borde göra"...
Linus och jag satt sedan och pratade om just detta och jag frågade varför han håller på att pressa mig med dessa frågor. Hans svar blev bara att jag måste ta första steget till Krille och våga chansa på ett nytt kapitel, kanske kan det avslutas, kanske det påbörjas något, han visste inte, för han menade att Krille inte sagt någonting till honom och att det är konstigt. Men att jag måste ta första steget i den riktningen, för Krille kommer aldrig att göra det.
Så jag vet inte... Jag pratade även med Krille sedan om detta och han tryckte på också om vad jag känner, men när jag vände frågan tillbaka till honom, då var det det ena efter det andra om att han trycker undan känslor och hans känsloliv förklarade han som ett trassligt garnnystan, där det sticker ut några trådar på ena sidan och några trådar på andra sidan, och de trådarna på ena sidan, är de sakerna i livet som han bryr sig om, för ska han börja tråda med de andra, på den andra sidan, då blir han bara förvirrad och det blir knas i hela skallen på honom. Han sa även att blir han inte kär på engång, så blir han det isåfall senare, när alla andra har fattat vad han själv känner men inte han själv, och då är det ibland försent. Hur fan ska man tolka detta egentligen?
Sen återgick kvällen till att dricka och ha trevligt igen och det där "glömdes" bort. För tillfället iallafal, fast det hade satte spinn i skallen på mig.
Linus brud blev kastrullfull och däckade, så grabbarna och jag satt och pratade och hade trevligt. Sedan skickade de ut mig med deras hund på promenad. Det var rätt skönt att gå ut 10-15 min ensam och fundera på saker och ting.
När jag kom tillbaka så skulle hon dra hem och sen så blev Linus och Krille riktigt kastrullfulla båda två. Framåt 4 tiden när de båda hade halvt om halvt däckat i soffan på varandra kände jag att det kanske var dags att dra sig hemmåt. Så jag petade på Krille och sa att jag skulle börja dra mig. Så jag började dra ner persienerna och släcka ner och göra iordning så de kunde sova vidare i soffan. Men då vaknade Krille till och frågade varför jag skulle gå och började mumla om att hunden var tvungen att komma ut och jag vet inte vad. Så snäll som jag är erbjöd jag mig att ta med han på en promenad innan jag drog så kunde de sova vidare, bara jag låser efter mig sen och slänger in nycklarna i brevinkastet ju.
Men det tyckte inte Krille, han ville följa med ut och gå, och jag lovar, han var riktigt vinglig på benen. Så jag följde med och ledsagade honom medans vi rastade vovven.
Eftersom jag lämnade min väska där uppe i lägenheten så fick jag lov att följa med upp för att hämta den eftersom jag skulle hemåt. MEn jag var as trött och Krille gjorda inga ansträngningar tillatt jag skulle gå, så jag frågade honom om han ville att jag skulle åka, eller om jag skulle ligga kvar, som jag precis trodde så svarade han att jag gjorde som jag ville men jag fick stanna om jag kände för det, men jag sa att jag faktiskt frågade han vad han ville, och han tittade på mig, sa att det är ju jobbigt att cykla hem och jag höll med och då sa han dåså och började bädda ner oss i sängen. Vad blir det?
Jäkla hischantvischan gåtor han ger mig. Klart jag blir förvirrad eller?
Men så igår, så ordnade vi iordning så vi fyra drack och hade det göra-trevligt!
Och Linus, som blev kastrullfull, började fråga mig om mina känslor till Krille. Åhåhååååh vad pinsamt. Vad ska man svara, när killen, frågan handlar om, sitter mittemot och tittar uppfodrande på en efter ett svar?
Jag svarade precis som jag känner, nästan åtminstonde, att jag vet inte vad jag känner för jag vet inte var jag har honom och att jag nog kanske kan känna mer än jag egentligen borde göra! Men Linus var inte nöjd med svaret, han ville höra mig säga att jag är kär, men jag kan inte säga att jag är det, för jag vet inte. Så jag tycker mitt svar att "Jag känner nog mer, än jag kanske borde göra"...
Linus och jag satt sedan och pratade om just detta och jag frågade varför han håller på att pressa mig med dessa frågor. Hans svar blev bara att jag måste ta första steget till Krille och våga chansa på ett nytt kapitel, kanske kan det avslutas, kanske det påbörjas något, han visste inte, för han menade att Krille inte sagt någonting till honom och att det är konstigt. Men att jag måste ta första steget i den riktningen, för Krille kommer aldrig att göra det.
Så jag vet inte... Jag pratade även med Krille sedan om detta och han tryckte på också om vad jag känner, men när jag vände frågan tillbaka till honom, då var det det ena efter det andra om att han trycker undan känslor och hans känsloliv förklarade han som ett trassligt garnnystan, där det sticker ut några trådar på ena sidan och några trådar på andra sidan, och de trådarna på ena sidan, är de sakerna i livet som han bryr sig om, för ska han börja tråda med de andra, på den andra sidan, då blir han bara förvirrad och det blir knas i hela skallen på honom. Han sa även att blir han inte kär på engång, så blir han det isåfall senare, när alla andra har fattat vad han själv känner men inte han själv, och då är det ibland försent. Hur fan ska man tolka detta egentligen?
Sen återgick kvällen till att dricka och ha trevligt igen och det där "glömdes" bort. För tillfället iallafal, fast det hade satte spinn i skallen på mig.
Linus brud blev kastrullfull och däckade, så grabbarna och jag satt och pratade och hade trevligt. Sedan skickade de ut mig med deras hund på promenad. Det var rätt skönt att gå ut 10-15 min ensam och fundera på saker och ting.
När jag kom tillbaka så skulle hon dra hem och sen så blev Linus och Krille riktigt kastrullfulla båda två. Framåt 4 tiden när de båda hade halvt om halvt däckat i soffan på varandra kände jag att det kanske var dags att dra sig hemmåt. Så jag petade på Krille och sa att jag skulle börja dra mig. Så jag började dra ner persienerna och släcka ner och göra iordning så de kunde sova vidare i soffan. Men då vaknade Krille till och frågade varför jag skulle gå och började mumla om att hunden var tvungen att komma ut och jag vet inte vad. Så snäll som jag är erbjöd jag mig att ta med han på en promenad innan jag drog så kunde de sova vidare, bara jag låser efter mig sen och slänger in nycklarna i brevinkastet ju.
Men det tyckte inte Krille, han ville följa med ut och gå, och jag lovar, han var riktigt vinglig på benen. Så jag följde med och ledsagade honom medans vi rastade vovven.
Eftersom jag lämnade min väska där uppe i lägenheten så fick jag lov att följa med upp för att hämta den eftersom jag skulle hemåt. MEn jag var as trött och Krille gjorda inga ansträngningar tillatt jag skulle gå, så jag frågade honom om han ville att jag skulle åka, eller om jag skulle ligga kvar, som jag precis trodde så svarade han att jag gjorde som jag ville men jag fick stanna om jag kände för det, men jag sa att jag faktiskt frågade han vad han ville, och han tittade på mig, sa att det är ju jobbigt att cykla hem och jag höll med och då sa han dåså och började bädda ner oss i sängen. Vad blir det?
Jäkla hischantvischan gåtor han ger mig. Klart jag blir förvirrad eller?
Kommentarer
Trackback
